Författare: David

Jag gillar inte Bamse 3 – Bamse som knarkbaron

Med anledning av föregående inlägg om Bamse, vill jag dela med mig en alternativ tolkning av världen runt Bamse. Vissa berättare av barnhistorier har stora djup av spännande tolkningsmöjligheter och mästarinnan är Astrid Lindgren.

Ta Bröderna Lejonhjärta: Skorpan och Jonathan väver en fantasivärld för att göra verkligheten lättare att stå ut med. Jonathan vet att han skall dö och för att göra smärtan mer hanterlig honom och hans lillebror svävar de iväg i en gripande fantasi.

Eller Pippi Långstrump: Pippi är ett maskrosbarn, en överlevare, där mamman dött och pappan har stuckit. Hon vinner popularitet hos grannbarnen genom sina (bildliga snarare en fysiska) övermänskliga krafter att klara sig trots sina usla förutsättningar. Fantasierna om pengarna, styrkan och pappan som kung på en Söderhavsön är lätt att tolka som symboler för en stark flicka som formar världen runt om sig, så att den blir lättare att stå ut med. I stället för att älta sin olycka att behöva sköta sig själv när föräldrarna försvunnit, vänder hon världen så att hon är rik och oövervinnerligt stark. Vill man ta det ett steg till så är Lilla gubben, just det – Lilla gubben, hennes lillebror. Självklart kan hon lyfta honom.

Bamse däremot, är sannolikt ämnad som en rak berättelse – precis som Fantomen eller andra berättelser om superhjältar. Till skillnad från Lindgrens berättelser, finns inte mycket att tolka i historier om Spindelmannen, Fantomen eller Bamse: Den goda sidan får kämpa, men eftersom den är starkast vinner den alltid till slut.

Det intressanta är att Bamse ändå låter sig tolkas. Naivt framställs Bamse som den som självklart har rätt. Han vill ju bara väl, alla gillar honom och han använder bara sina övermänskliga krafter till gott. Och det vore inga problem om det inte vore för det där med de övermänskliga krafterna.

Och alla gillar hon inte alls. Vargarna och Krösus Sork och piraterna – de gillar inte Bamse. Men det är ju för att de är elaka? Men glöm nu inte att Bamse är den starkaste, med våld bestämmer han, han tvingar Krösus och Vargarna och piraterna att gör som han vill: Genom sin övermäktiga styrka har Bamse tolkningsföreträdet. Han skriver historien och bestämmer vad som är rätt och vad som är fel.

Välj i stället att skriva berättelsen ur Krösus perspektiv: Bamse är kriminell och hotar samhällets grundvalar. Krösus representerar det etablerade samhället som hotas av den organiserade brottsligheten, där Bamse, Skalman och Farmor driver en drogring. De utlovar oändliga krafter till den som köper ”dunderhonungen” och slår ned hårt på konkurrerande ligor som Vargarna och piraterna. Och framför allt slår de hårt mot företagaren Krösus när denne vill bekämpa brottsligheten.

Läs gärna Bamse med dina barn, men inte för att han är snäll. Övermäktigt stark och snäll – nej, det är två begrepp som aldrig kunnat samsas. Tvärtom är det en varningsklocka om att du lever i en diktatur.

/David Armini

Jag gillar inte Bamse – 2 Varumärket Bamse

Som alla populära seriefigurer som riktar sig till barn, finns en mängd produkter som marknadsförs kring Bamse. Samtidigt är förlaget eller vem som nu förvaltar varumärket (Bulls Press?), angelägna om att produkter och tjänster som marknadsförs med Bamse, skall vara bra produkter. Det är nog otänkbart att vi får se Bamse-läsk, Bamse Happy Meal eller Nerf-geväret Bamse. Hudkräm och tandkräm, däremot, är produkter som är klingar väl med Bamses präktiga image.

Men det är hyckleri i dess värsta form. Bamse är inte mer god än andra seriefigurer som Spindelmannen eller Fantomen: Genom att vara starkast skaffar han sig tolkningsföreträde och bestämmer vad som är rätt och fel. Precis som vilken annan superhjälte som helst.

Och GlaxoSmithKline som tillverkar Bamse-tandkrämen, är under inga omständigheter ett bättre företag än godistillverkare eller företag som gör leksaksgevär. GSK säljer visserligen inte godis, men min personliga uppfattning är att jag hellre skulle sätta mitt namn på Karamellkungens produkter än på GlaxoSmithKlines.

För att ta några exempel.

Ribena. GSK marknadsförde bland annat Ribena Toothkind som drycker med högt innehåll av C-vitamin och som inte skadliga för tandhälsan. Flera rapporter motsade dessa påståenden, exempelvis Food Commission, The Ecologist och i New Zeeland Herland. 2001 dömde Storbritanniens Högsta Domstol mot GSK, och 2007 dömdes GSK att betala ca 1 miljon SEK i Nya Zeeland för felaktig marknadsföring.
2013 sålde GSK varumärket Ribena och Lucozade för 1,3 miljarder pund.

Avandia, Paxil, Seroxat och Wellbutrin. 2012 erkände GSK sig skyldig till en rad kriminella anklagelser och gick med på att betala 3 miljarder USD till det amerikanske justitiedepartementet.
3 miljarder.
Amerikanska dollar.
I böter.
3 miljarder. Amerikanska dollar.
Det är hela Eritreas bruttonationalprodukt på ett år.
Det betalade GlaxoSmithKline i böter.
Anklagelserna gällde bland annat att GSK marknadsfört de antidepressiva läkemedeln Paxil och Wellbutrin för icke godkänd användning. GSK hade också underlåtit att rapportera data om diabetesmedicinen Avandia. Åtalet omfattade även program om mutor med jaktresor eller SPA-behandlingar till läkare och deras makar, betalning för föredrag och betalning för spökskrivna artiklar.

Kytril, Bactroban, Paxil och Avandament. 2010 erkände GSK sig skyldigt till kriminella anklagelser om att ha producerat läkemedel på ett felaktigt sätt och dömdes att betala 750 miljoner USD. Felaktigheterna påtalades av US Food and Drug Adminsitration redan 2002 och chefsinspektören på GSK rekommenderade att de felaktiga läkemedlen skulle återkallas. I stället avskedades hon och felen fortsatte till 2005 då federal polis beslagtog produkter värda 2 miljarder USD.

Mutor i Kina. 2013 dömdes GSK att betala böter om 490 miljoner USD i Kina. Sedan 2013 hade GSK betalat omkring 4 miljarder SEK i mutor och bonusar till läkare, sjukhus och chefer som såg till att läkemedel från GSK skrevs ut. Systemet använde sig av 700 resebyråer och konsultfirmor som fasad. Dessutom mutades läkare med sexuella tjänster.

Jag tänker mig att det lät så här på Bulls Press när man gick med på att upplåta Bamses ansikte att få finnas med på GlaxoSmithKlines tandkräm:
”Men tandkräm är ju en bra och okontroversiell produkt, så där riktigt Bamse-präktig. Det känns tryggt att Bamse är på tandkräm. Att GlaxoSmithKline använder sig av ohederliga affärsmetoder, fuskar med marknadsföring av läsk till barn, mutar kinesiska läkare med sexuella tjänster, fuskar med vetenskapliga resultat för sina mediciner och fuskar med tillverkning av läkemedel – det är ingen som tänker på.”

/David Armini

PS 3 miljarder dollar förresten? Under åren som uppgörelsen täckte, sålde GSK de tre läkemedlen i domen, Paxil, Avandia och Wellbutrin, för nästan 28 miljarder dollar. Det är mer pengar än BNP för mer än 100 av världens länder, bland andra Makedonien och Cypern. För bara tre läkemedel. DS

Jag gillar inte Bamse – 1 ”Bamse är i alla fall snäll”

Nej, så det kan jag väl inte säga. Vad är det som man inte kan gilla med Bamse? Han är snäll, fast han är stark, och han står alltid på de svagas och utsattas sida. Och så är han gullig och mjuk. Det är klart att jag gillar Bamse.

Ändå hyser jag antipati mot Bamse, men då pratar jag snarare om konceptet ”Bamse” och varumärket ”Bamse”, än seriefiguren Bamse.

Och det är lika bra att vi tar det direkt: Jag har inget emot Bamse för att han är kommunist. Om jag skulle tillskriva Bamse en politisk åsikt, ligger han nog i en svensk mittfåra, kanske är Krist- eller Socialdemokraterna närmast till hands. Bamses politiska hemvist kan diskuteras, men jag har i vilket fall aldrig känt någon stark antipati mot någon seriefigur för dess politiska åsikter.

Serien Bamse är utan diskussion en bra serie, i vad mån man kan generalisera och säga att en serie med så hög och lång produktion genomgående är bra. Liksom Kalle Anka, Fantomen, Snobben, Blondie och andra serier som spänner över decennier har Bamse både toppar och dalar, liksom den passar bättre och sämre för olika generationer. Men tveklöst är serien ett genomgående gott hantverk, med otaliga uppskattande läsare. Mer än så kan man inte kräva av någon kulturyttring för att försvara dess existensberättigande.

Problemen med Bamse handlar mer om imagen och om förespråkare av Bamse.

Jag minns kompisar som inte fick läsa andra serietidningar, föräldrarna gillade inte våldet och kände in en fascistisk attityd hos exempelvis Fantomen där denne är åklagare, domare och utdelare av straff. Bamse däremot, det fick bli en kompromiss – han är snäll, han använder bara sina krafter till det goda.

…när han också är åklagare, domare och utdelare av straff i ett. För om Fantomen är fascistoid vad gäller användande av våld för att tvinga resten av världen att anpassa sig till just han syn på vad som är rätt och fel, ja då är Bamse precis lika fascistoid.

/David Armini

Vad händer när vi inte önskar oss något materiellt längre?

Julen närmar sig.

Vad önskar du dig? frågar barnen. Vad önskar du dig? frågar min fru. Vad önskar du dig? frågar jag barnen. Och min fru. Och mina föräldrar.

Fred på jorden? Att ni är friska. Att ni är lyckliga. Jo, och så önskar jag mig en ny kikare. För sådär 30 000 kronor. Fast det kan jag ju inte önska mig. Och min iPhone är inte ens sex månader gammal. Fast det kan jag ju inte heller önska mig av barnen. Eller någon annan.

En ful vas får det väl bli då. Som kan stå på en hylla i källaren och samla damm.

Jag försöker prata med barnen om att de kan ge mig vad som helst, En teckning. En chokladask. En ful vas. Har de tänkt på mig och slagit in en present så betyder det allt. Men de vill ge något som är speciellt, något som jag blir så där jätteglad över att få. Och det vill jag ge dem också.

Men vi har alla vad vi behöver. En tröja till blir man förstås glad för. Eller ett par strumpor går alltid åt. Eller några biocheckar.

Men magin är borta. Att önska sig något så hett att man inte kan tänka på något annat. Några gånger om året försöker vi återskapa känsla. Wohooo nu köper vi ett Playstation! Playstation 4. Att byta ut det gamla skruttiga Playstation 3 med. PS4 är så himla mycket bättre för man kan faktiskt… vad var det nu som var bättre med PS4? Jo, den har större hårddisk. Och är nog lite snabbare.
Eller behöver jag uppgradera till iPhone 6S? Den har faktiskt dubbelt så stort ramminne som den gamla 6:an. Och nu kan man ju lösa in den gamla telefonen. Så blir det billigare och så får någon fattig person i Indien en iPhone 6. Och Apple tjänar mer pengar.

Det fungerade länge. Jobba hårt så tjänar du ihop till en cykel. Då kan du ta med dig mer till marknaden att sälj, eller komma till grannbyn och få bättre betalt. Fortsätt så och om några år så kan du köpa en moped och få med ännu mer till staden ännu lite längre bort och få ännu lite mer betalat. Och sedan kan du köpa en bil. Ett hus. Två bilar. Ett större hus. iPhone. iPhone till alla i familjen.

När det gick så bra för våra föräldrar eller far- och morföräldrar att bli lyckliga genom att jobba hårt för att få det gott ställt, går vi i fällan att det samma gäller oss. Problemet är att vi inte längre kan få det bättre med mer eller bättre -modellen slutar att fungera någonstans mellan ”att kunna köpa en cykel” och ”att uppgradera till den senaste iPhone”.

Kanske är det positivt: Nästa steg i utvecklingen av människan – det materiella upphör att betyda något för oss, vi har det vi behöver och skaffar inget som vi inte verkligen behöver. Energin går inte åt till att kämpa efter statusprylar och vi kan sluta konsumera. Vi behöver bara ställa om siktet – från att bli lyckliga av en ny sak, till att bli lyckliga oavsett vilka saker vi har eller inte har.

Än en gång försöker jag säga till barnen att jag önskar mig bara att de blir lyckliga och så kanske en tröja vore något bra att köpa till pappa? Det blir jag jätteglad för, försöker jag säga med spelat äkta inlevelse, men barnen ser bara förvirrade ut.
Själv funderar jag på att köpa PS Vita till alla barnen. Då kan man sitta på toaletten och spela på PS4:t. Det vore väl cool? I åtminstone någon timme. Eller bara köpa skämtjulklappar till alla på Coolstuff. Eller bara presentkort på iTunes till alla.
Eller jag kanske borde rita teckningar till barnen?

/David Armini

Win the war on terror…

…stop being afraid.

Tyvärr måste en kommentar som denna föregås av en reservation.

Terrorism i alla dess former är avskyvärt och det finns inte ord som nog kan fördöma oprovocerat våld. Det finns inte heller några ursäkter för en person som begår handlingar som attentatet mot Charlie Hebdo, självmordsbomber i Israel, terrordåden i Paris 13 november 2015 eller de i USA 9 september 2001. Personerna som utövar våld, brott och terror skall i starkast möjliga ordalag fördömas.

Däremot kan vi inte komma bort från terrorn med tvångsmedel, övervakning och straff. Det är ett faktum och först när samhället på bred front accepterar det, och arbetar utifrån det faktumet, kan vi på allvar göra oss fria från terrorhotet.

Varför? För att nöjda och glada människor begår inte terrorbrott och är i ännu mindre grad beredda att offra sitt liv för att urskiljningslöst döda andra.

Al Qaida, Islamiska staten, Anders Breivik, Timothy McVeigh, palestinska självmordsbombare. Vi kan hitta dem, ganska många av dem. Ökar vi övervakningen, kontrollerar varje korttransaktion, lyssnar på varje telefonsamtal och läser vartenda mail, har kameror i varje gathörn, börjar misstänka alla mörkhyade, alla med skägg, alla grannar, våra egna barn eller föräldrar, javisst – då kommer vi att hitta fler terrorister, fler terrordåd kommer att undvikas. Men vi kommer också att skapa fler missnöjda och oroliga människor. Personer med mörk hy eller skägg kommer att uppleva sig mer diskriminerade och kommer att bli mer missnöjda och den lilla, lilla andel av dessa personer som är beredda att ta till extrema åtgärder kommer att öka.

Och då skall vi understryka igen:
Det. Är. Inte. En. Ursäkt.
Bara för att du blivit diskriminerad, har svårt att få ett arbete, har haft en taskig uppväxt, hela din släkt är mördad, våldtagen och utrotad så är du inte ursäktad. Oavsett vad som har hänt, så finns inget som förlåter att utöva våld och terror mot andra.

Se på dina barn. De som precis fått den senaste iPhonen och som gnäller över grönsakerna och att det är tråkigt i skolan. Se samma barn få sin mamma och syskon sönderslitna av en splitterbomb. Leva åratal i en ruin utan mat. Fly över en hel kontinent under sparkar och slag. Hamna i ett nytt land där det verkar lugnt, men där förläggningen brinner upp första natten. Du själv lider av krigspsykos och orkar inte stötta ditt barn och ge hen bra värderingar och trygghet. Så hen hamnar i dåligt sällskap.
Det finns ingen ursäkt om ditt barn blir en terrorist. Men det är mindre sannolikt att ditt barn blir terrorist om största bekymret är modell på iPhone och att det är lite trist i skolan.

Om vi vill minska terrorismen långsiktigt skall vi se till att så många som möjligt mår så bra som möjligt.

Terrorismen lever på – just det – terror. Rädsla och motsättningar. Utan rädsla saknar terrorismen mening.
Och i ett samhälle av välfärd och öppenhet minskar rekryteringsbasen till terrorismen. För vem orkar planera ett terrordåd mellan jobb, träning, vara med barnen, långkok, hinna med den senaste säsongen Walking Dead och fundera på om man inte borde skaffa den senaste iPhonen.

/David Armini

Att förlora flygförmågan

Att kunna flyga har bland många människor funnits som en dröm under lång tid. Bland de äldsta kända berättartraditionerna finns många exempel på det: Ikaros och Daidalos som hade vingar av vax. Freja som hade en falkhamn som hon och de andra gudarna kunde använda.

Det finns också många vittnesbörd om galningar, uppfinnare och visionärer som med mer eller mindre fantasirika uppfinningar kastat sig ut från berg eller hög torn. Abbas ibn Firnas skall på 800-talet med viss framgång tagit sig fram i luften i nuvarande Spanien. Omkring 200 år senare lyckades enligt vittnesmål Eilmer of Malmesbury ta sig 200 meter från ett högt torn. Många fler har försökt och många av dessa har dött.

För människor som drömt – och drömmer – om att flyga, måste det framstå som ofattbart att en del fåglar har kunnat flyga, men förlorat förmågan. Flyga som verkar så fantastiskt och ouppnåeligt, om man nu kan det, varför skulle man någonsin vilja lära sig av med det?

Anledningen är att det är genetiskt dyrt. Liksom syn kostar det mycket genkapital. För att kunna flyga behövs till exempel ett ihåligt skelett och en komplicerad fjäderdräkt som både skall ge lyftförmåga och vara vattenavvisande. Befinner du och dina efterkommande släktingar tillräckligt länge i en miljö där du har liten användning för dessa egenskaper så kommer de att tillbakabildas. Därför blir djur som vistas i grottor blinda och därför kommer flygkunniga fåglar i vissa miljöer att tappa flygförmågan.

Om du kan flyga så har du flera fördelar: De största är att du kan flytta till områden med bättre tillgång på mat och att du kan fly från rovdjur. Men befinner du dig i en miljö där det ständigt finns gott om mat och där predationstrycket är lågt, så minskar överlevnadsfördelen med att kunna flyga. I stället kan genkapital frigöras till andra förmågor.

Men fåglar som förlorat flygförmågan är sårbara. Dronten, garfågeln och moafågeln – exemplen är många på fåglar som förlorat flygförmåga och dött ut. Ofta när människor kommit eller utvecklat effektivare jaktmetoder.

Märkligast av alla är kanske jättesothönan som lever i Anderna. Som ung kan den fortfarande flyga, medan de vuxna jättesothönorna inte kan det.

/David Armini

Att för första gången springa ett maraton

Att födas. Första andetaget. Första smakportionen. Första steget. Första kyssen. Första sexet.
Första maratonet.

Det finns många metafysiskt omvälvande upplevelser och erfarenheter. I stort och i smått. Fallskärmshopp. En ny stad, ett nytt land. En ny maträtt. Att få barn. Att få barnbarn.

Händelser som tänjer gränserna, som utforskar förmågan. Som låter kroppen och sinnena upptäcka tidigare outforskat territorium. Och som aldrig kan göras ogjorda. Det går inte att ångra smakbiten eller uthoppet eller kyssen. Den kommer för alltid att finnas där.

De starkaste sådana känslorna som jag upplevt åtminstone de senaste 15-20 åren är att springa ett maraton och att skicka in manus till förlag.

Med start 2000 började jag springa längre och längre sträckor. I oktober 2008, för precis 7 år sedan, sprang jag mitt första maraton. Upplevelsen var omvälvande och av långt större betydelse än vad jag innan hade kunnat föreställa mig.

Jag var väl tränad och förberedd att springa drygt 42 kilometer och presterade redan på mitt första lopp en acceptabel tid om ungefär 3 timmar och 20 minuter. Loppet var litet och före mig var bara en handfull personer.

Men det handlade inte om tider eller andra personer. Inte heller om tröttheten eller smärtan. Jag har varit både tröttare och haft mer ont – både innan och efter.

Men något hände och jag vet nästan exakt var det var. Loppet gick från Slottskogsvallen i södra Göteborg, till Stora Amundön, tillbaka till Slottskogsvallen, tillbaka till Amundön och så till Slottsskogen igen. Att ge sig ut på andra varvet var en upplevelse i sig: Att se hur alla runt mig klev av banan, personerna jag sprungit i en klunga med skulle bara springa ett halvmaraton och plötsligt var jag ensam. Med ett helt halvmaraton framför mig och ett helt bakom mig.

Det var en mäktig känsla, men inte världsomvälvande. Känslan av att passera noll, att födas, att lämna en människa bakom sig och att kliva in i en annan, före Kristi födelse och efter Kristi födelse, att åka in i ett svart hål och komma ut på andra sidan, att för ett oändligt kort ögonblick bli en singularitet och sedan föds universum.

Ja, så stort är det. Universum föds. Det universum som finns runt mig.

Det är en oändligt lång raksträcka. Cykelbanan längs Högsbo är rak, platt, utan slut och utan början. 35, 36, 37, 38, 39, 40 kilometer. Ganska precis vid 39 kilometer hände de. 40 kilometer gör inte mer ont än 38 kilometer. Tröttheten är den samma. Varje muskel skriker efter vila. Man försöker ändra steglängden bara lite, lite grand – kanske kan någon led få känna av någon sekund av mindre smärta.

Man bryter igenom en vall. Där någonstans måste kroppen och hjärnan koppla in en resurs som du inte visste fanns. Du lär känna en del till av dig som du inte visste fanns och du kommer för alltid att vara en annan person. Där föds det nya jaget som har en del gemensamt med det gamla, men som ändå är någon helt annat.

Det är inte positivt och det är inte negativt.
Det bara är.

/David Armini

Lösningen

Det är enkelt. Faktiskt och fantastiskt enkelt.

Flyktingfrågan är större än den enskilda kommunen eller ens det enskilda landet. Självklart är det en fråga på EU-nivå.

Och visst talas det om flyktingkrisen inom EU: Kvoter och att alla länder behöver ta sitt ansvar. Bra, men det är svårt att tvinga någon att ta ansvar.

Låt i stället alla länder inom EU bidra ekonomiskt och betala sedan de länder som tar emot flyktingarna.

/David Armini

Matematik finns inte

Förra noteringen, om medfödd intelligens, pratade om en konflikt mellan mig och min son och trumpetade till och med i rubriken att matematik inte finns. Men ingendera stod det sedan en rad om.

Kanske är det svårsmält att säga att matematiken inte finns, och givetvis finns den, men inte så som vi i dagligt tal refererar till den. Den finns, men bara som en mänsklig uppfinning.

Gravitation finns. Fåglar finns. Hunger finns. Mikrober finns. Planeter och solsystem finns. Alla dessa ting och företeelser existerar vare sig människan vill det eller inte.

Bilar, cyklar, iPhone och stolar däremot finns bara för att vi uppfunnit dem. Dessa saker hade inte existerat om vi inte uppfunnit dem. Och på samma sätt är det med matematiken – den är uppfunnen.

”Matematiken” upplevs ofta som en naturlag och lärs ut som en statisk sanning. I själva verket är den ett godtycklig verktyg som visat sig praktisk.

Jämför det med en spade. Under lång tid har människan haft nytta av grävredskap och med åren har spadar utvecklats. På liknande sätt har vi nytta av att kunna räkna – det hjälper oss att räkna fåren och att bygga broar och hus och telefoner, men varken spaden eller matematiken är självklar. Både spaden och matematiken kan utformas på många olika sätt och olika utformningar har olika fördelar. Genom århundranden har det funnits många räknesystem och spadar. Och i framtiden kommer de att se annorlunda ut. Det är till och med så att olika spadar och olika matematiska system är olika bra för olika personer och olika ändamål.

Det sorgliga är att vi tenderar att behandla matematiken som något av naturen givet – personer som har svårt att ta till sig den matematik som vi använder, betraktas ofta av sig själva och omgivningen som ointelligenta. Egentligen är det inte konstigare än att en högerhänt tycker att en sax för vänsterhänta känns avig och svåranvänd.

Konflikten med sonen då? Vi pratade förbi varandra. Sympatiskt är det ett rött skynke för honom att betrakta människor som med olika intelligens. Tanken att en del skulle vara födda intelligentare är närmast en kränkning av mänskligheten för honom.

Men jag vill ta det ett steg längre. ”Intelligens” är inte relevant att tala om. Det enda vi kan tala om är uttryck som ”intelligent i det matematiska system som vi använder i dag”. Och det är jag personligen övertygad att man kan vara född med bättre eller sämre förutsättningar att förstå – ungefär som en del är födda att enklare kunna använda saxar för vänsterhänta.

/David Armini

Om medfödd intelligens (Och matematik finns inte)

Hade ett långt, intressant och bitvis upprört samtal med min äldste son. Han menade att exempelvis ”matematisk intelligens” beror till så stor del på miljön att det genetiska arvet kan försummas.

Och jag håller med: Genernas betydelse för vår matematiska förmåga (eller andra förmågor) är komplex. Troligen så komplex att det i praktiken bara handlar om uppväxt, utbildning, referenser och många andra faktorer. Både min son och jag har vuxit upp i en miljö där det är naturligt att säga ”har du sett att de LEGO-bitarna utgör en äkta delmängd av de där?”. Betydelsen av att höra sådant, få det förklarat och förstå det – när man är 4 år gammal – kan inte överskattas. Eller när han som liten, fortfarande i 4-5-årsåldern fick lära sig om infinitesimala tal och att räkna i det binära talsystemet. Sådant formar hjärnan, stärker den, gör den intelligentare – precis som all sorts träning.

Hade vilket annat barn som helst kunnat lära sig samma saker som jag och min son gjorde när vi var så små? Ja, det tror jag och jag har många gånger önskat att jag fick möjligheten att ha en studiegrupp med några slumpmässigt utvalda barn, fyra-fem år gamla och från olika bakgrunder och sociala situationer. Min personliga övertygelse är att de skulle kunna lära sig både integralkalkyl och att räkna med imaginära tal.

Ett övertygande indicium är Suzuki-metoden för att lära barn musik. Utan tidigare urval får vem som helst lära sig spela ett instrument från unga år enligt parollen ”Alla kan!”. Dessa barn kommer sedan under sin uppväxt att många gånger få höra vilken ”talang” hen har. För övrigt har Sten Rydh ett förtjusande projekt att inspirera unga i matematik med inspiration från Suzuki-metoden.

I vilket fall blir livet så mycket roligare om vi antar att alla har samma chans. ”Talang” visar sig oftare handla om viljan, orken och inspirationen att spendera de där 10 000 timmarna för att bli riktigt bra – vare sig det är i fotboll, fiol eller matematik.

/David Armini