Varumärket Sverige 1 – Ett av världens starkaste

Folk flyr över halva världen för att komma till Sverige. För att här är bäst chans att behandlas med värdighet och humanism. För att det är världens mest jämlika samhälle. För att här finns världens bästa välfärd. För att här är frihet och fred. För att hen, hon och han har lika värde, precis som att alla människor – oavsett var du är född eller vilka dina föräldrar är – har samma rätt till utbildning, sjukvård och möjligheter.
Folk strömmar hit. I panik från katastrofer och krig, mot det land i världen där de vet att de har bäst chans till ett tryggt och bra liv till sig själva och sina barn.

Vilka varumärke vi har.
IKEA, Volvo, H&M, Tetrapak, Absolut. Kungen. Älgar. Vildmarken och allemansrätten. Avicii och ABBA. Minecraft och Hans Rosling.

Men vi har ett ännu starkare varumärke. ”Sverige” ”Sweden” ”Swedish” ”svenskt”. Det är därför folk kommer hit. De kommer inte för IKEA, de kommer för att ryktet har gått jorden runt att Sverige är det bästa landet i världen.
Om och om igen upprepar världens medier att det är till Sverige alla vill.

Sverige. Det låter som paradiset.
Var stolt att du är svensk. Var stolt att du betalar skatt till stat, kommun och landsting som hjälper ensamkommande barn och familjer som flytt från krig eller svält. Be att få betala mer skatt så att vi kan ta emot fler.

För de som kommer kan hjälpa oss att bygga en ännu bättre välfärd.
Det är ledsna, rädda och krigströtta människor som vi inte kan hoppas blir produktiva skattebetalare från första dagen. En och annan kommer att ha problem; krigstrauma är ingen ursäkt att bli brottslig, men i Sverige hjälper vi till och med brottslingar att bli produktiva och duktiga människor.

Visa alla du träffar medmänsklighet, värme och deltagande så kommer de att vilja betala mångfalt åter. De kommer också stärka varumärket Sverige ytterligare när de sjunger Sveriges lov världen över.

Sverige är ett av världens starkaste varumärken.
Var stolt över det och vårda det.
Då kommer alla svenskar, nya som gamla, att få en bättre välfärd och en säkrare framtid.

/David Armini

Björktrastar bajsar ihjäl inkräktare

Djurvärlden har många sätt att försvara sig själva och sina barn och i många fall handlar det om att bajsa med precision – björktrasten är så bra på det att inkräktaren kan dö.

Med en fjäderdräkt mer i grått och brunt i stället för glänsande svart, är björktrasten mindre bekant än nära släktingen koltrast. Dess kraxande sång är också långt från koltrastens vackert flöjtande toner. Samtidigt är den väl så vanlig i villaträdgårdar och tittar man närmare på den är den vackert om än diskret tecknad i beigea, gråa och bruna nyanser.

Liksom andra arter som finns nära oss har den en uppsjö namn – snöskata förekommer fortfarande brett, men även björkskata, skvakatrast, björkdrossel och berkedrösla. Det engelska namnet Fieldfare kommer härstammar redan från 1000-talet och kommer förmodligen från det anglosaxiska ”feldefare” som betyder ”resande över fälten”. Fieldfare har fått ge namnet åt en hemlig operation i Norge under andra världskriget: Fieldfarehytta där brittiska och norska soldater gömde sig i Norge 1944-45 medan man utförde sabotage mot den tyska ockupationsmakten.

Björktrastar häckar gärna i en mindre koloni och 20-30 bon och familjer – troligen för att hjälpas åt med upptäckt och attack mot inkräktare. När en fiende upptäckas skräna trastarna mot inkräktaren och börjar flygattacker mot den. Rovfåglar eller kråkfåglar – taktiken är den samma: Skrän och sedan störtdykningar för att skrämma inkräktaren eller tvinga den mot marken. Dessutom släpper trastarna bajs i flygattackerna. Den attackerande fågeln kan tillslut bli så kletig av bajset att den inte kan flyga längre utan kommer att dö på marken.

På Youtube finns ett klipp med David Attenborough, där han på ett omisskännligt sätt (över)dramatiserar hur en ung korp försöker norpa sig björktrastägg, men i stället jagas iväg med en bajsattack.

/David Armini

Härfågel – budbärare om krig och olycka

Härfågeln är uppseendeväckande med sin granna fjäderdräkt, resta plym och distinkta läte. På flera språk har den ett onomatopoetiskt namn – på latin Upupa eopos eller engelskan Hoopooe.

Den finns i nästan hela gamla världen från Sydafrika och Sydostasien och norrut – det är bara i nordligaste delarna av Euroasien som den saknas. I Sverige ses den sällsynt men årligen i de södra delarna av landet och häckar oregelbundet, i första hand på Öland.

”Upp! Upp! Upp! Ut! Ut! Ut!” Det är lätt att tolka det trestaviga hoandet som ett alarm och en källa till oro, och den är rikt förekommande i sagor och mytologi. I svensk folktro ansågs den förebåda krig, svält och missväxt – lätet var en budbärare om dessa olyckor. Även den långa vassa näbben tolkades som ett vapen och fjäderkammen liknar romerska härförares hjälmprydnader.
Det är lätt att tänka att det svenska namnet därför syftar på ”här” som i en krigshär, men mer troligt är att det från början syftade på ”oäringsfågel”; äring är årets skörd och oäring är alltså missväxt.

Härfågeln lever ofta nära människan där den äter insekter på åkrar eller ängar – dieten inkluderar skadeinsekter och ses i sydligare länder ofta med mer välvilliga ögon än den gjorde hos oss. I vissa många länder är den till och med skyddad under lagen och i Israel är den sedan 2008 nationalfågeln. Redan under antiken finns många referenser till härfågeln: Aristoteles nämnde den, i det antika Egypten och Kreta ansågs den helig och i Persien var den en ledare för fåglarna och en symbol för dygd.

Härfågeln har jämfört med andra fåglar en förstärkt muskulatur i huvudet – på så sätt kan den föra ned den långa näbben i marken och öppna den när den letar insekter.

/David Armini

Lycrashorts i stället för golfbyxor

Något har hänt i direktörsrummen. För något decennium sedan möttes VD:ar och beslutfattare på golfbanan och krogen. Kråset smörjdes. Klubbor jämfördes. Fina golfklubbars företräden framhölls. Beslut och kontakter och ryggdunkar utväxlades. Det var dyrt och exklusivt. Magarna var runda och gav fysisk pondus och någonstans efter 50 diskuterades inte bara viner och golfklubbor – även kranskärlsoperationer och ballongsprängningar kom upp som diskussionsämnen.

Dagens generation beslutsfattare håller inte så mycket till på golfbanan eller krogen, i stället hittar man dem på i löparspåret eller gymmet. Eller allra helst med en grupp resultatorienterade från samma samhällsklass med ungefär samma bokslutssiffror. Vad hände? En del är den allmänna hälsomedvetenheten – ingen vill väl i dag ha samma portersteksfyllda och rödvinsmarinerade kagge som en VD på 1980-talet, men viktigare är att skilja sig från massan.

När de flesta av oss behövde gå på åkern och plöja eller så eller rensa ogräs var det fint att ha råd att vara inomhus och att signalera detta med blek hud. När i stället den stora massan satt på kontor blev det fina att ha råd med semester i tropikerna och vara solbränd mitt under bleka vintern. Och så svängde det igen – idag har massan råd att semestra två veckor i Thailand och de med ännu mer pengar behöver leta vidare efter en annan markör.

På samma sätt duger inte golfen längre för en VD eller högra beslutsfattare att markera sin framgång med. Majoriteten i svenska samhället kan skaffa ett grönt kort och ett set golfklubbor och då måste den mest priviligierade eliten hitta ett annat uttrycksmedel för att differentiera sig från massorna. Därför hittar man idag den resultatorienterade och målmedvetna näringslivseliten bland de tusen första i mål på Göteborgsvarvet och Vasaloppet.

Visst är det smått hysteriskt. Det skall vara senaste pulsklockan, rätt barfotaskor, vadstrumpor och en jakt på sekunder. Men nog är det lite mer sympatiskt och en inte minst en bättre förebild med en vältränad VD än en VD på operationsbordet.

Själv var jag en liten, liten del av detta som VD för ett mindre bolag (färre än tio anställda) under tidigt 2000-tal.

/David Armini

Positiv bekräftelse som subsitut för kärlek

Jag hade förmånen och förbannelsen att ha lätt för mig i det mesta som barn och ung. Det fick förstås många positiva fördelar och jag skulle självklart inte vilja byta bort det. Men det fick flera negativa effekter också.

Jag blev lat.
Nej, lat är fel ord. Jag har alltid varit beredd att arbeta hårt. Däremot har jag aldrig förstått mig på att öva. Jag blir bara otålig när jag står med en fiol mot axeln och skall öva en ton i taget. Eller när jag sätter en pensel till duken för att ta fram något vackert – blir det inte bra direkt blir jag ledsen och stressad.
Alltför många gånger har jag gett upp projekt, studier eller idéer för att jag blivit missnöjd med det första resultatet.

Jag trodde att jag blev älskad för att jag var bra.
Eller snarare – jag trodde att jag behövde vara bra för att bli älskad. Jag sitter fortfarande djupt cementerad i den idén, vare sig det gäller sällskapsspel eller jobbprestationer. Är jag inte bäst blir jag orolig att folk skall se ned på mig eller tycka mindre om mig – trots att det mer troligt är tvärt om.

Den här fällan går många, alltför många, i. Jag känner igen alltför många som verkar hantera livet på liknande sätt.

/David Armini

Universum är en hjärna i stället för en maskin

Ibland sörjer jag karriärvalet – entreprenör och IT-konsult i stället för matematiker och forskare. Redan på högstadiet hade jag målet klart för mig – det var matematiker jag skulle bli, kanske väldigt teoretisk fysiker. Jag skulle tänka och räkna och slå världen med häpnad.

Illusionen höll över gymnasiet och ett år in på universitetsutbildningen, men sedan sprack det. Fram dit var matematiken lätt för mig, men när jag fick kämpa gick jag vilse. Samtidigt som matematiska institutionen var långt från de grekiska filosoferna i toga som jag sett framför mig. Snarare var det som vilken offentlig arbetsplats som helst med vassa armbågar och budgetnedskärningar.

Planlöst drev jag mot datalogi, men väjde för de stora Volvo och Ericsson som vid slutet av 1990-talet dammsög upp allt som Chalmers och Göteborgs Universitet producerade i form av IT-utbildade. Entreprenör blev jag, storstilat, mitt i IT-kraschen och ruinerna av uteblivna Y2K-buggar.

Och det gick väl så där, jag tog mig fram, men ibland smyger sig de gamla fantasierna på. Det där om togorna och pannan i djupa veck. Jag kommer på mig själv med att romantisera om stora tankar, omvälvande sätt att förändra synen på världen. Att få förbluffa andra. Att få förbluffa mig själv.

Senaste sådan tanke som sände mig tillbaka till tron att jag skulle ha kunnat få tillbringa dagarna med att resonera om livet, matematiken och allting var att se universum som ett medvetande snarare än som en maskin. Det västerländska vetenskapliga paradigm som vi levt med några hundra år har varit fenomenalt på att bygga bilar, broar och rymdfärjor. Så fenomenalt att vi tror att samma vetenskapliga paradigm måste kunna användas på annat. Som människokroppen, religion och universum. Våra kroppar har blivit en halvträff med modern naturvetenskap – ingen behöver dö av halsfluss längre, men vi har skapat nya hälsoproblem snabbare än vi löst de gamla.

Och universum som en maskin? Ja, självklart. Bilar är vi jätteduktiga på att bygga, så det är klart att vi ser både kroppen och allting annat som maskiner. Självklart skall vi testa samma så uppenbart framgångsrika förklaringsmodell i så många sammanhang som möjligt.

Men, tänk om…? Bilen är nästan helt förutsägbar. Visst börjar det skrapa märkligt ibland, men det brukar vara ganska enkelt att förstå vad som är problemet. Bromsklossarna behövde ju bytas. Men att jag vissa morgnar vaknar på gott humör och andra på dåligt? Varför jag tänkte på en sockerbit när jag såg en blommande syren? Varför jag blev kär.

Visst kämpar forskare, ofta förtjänstfullt med att förklara. ”Det är för att signalsubstans blabla.” Absolut. Jättebra. Men ändå har jag inte en känsla av att min hjärna är en maskin. Det är en hjärna, ett sinne, ett medvetande. Bilen är inte medveten. Jag är medveten.

Och universum kanske är mer av det än en bil? Som beter sig lite nyckfullt och som har stora hemligheter dolda i sin rot. Som kan transportera information över oändligt stora avstånd på oändligt kort tid. Som är helt omöjligt att förstå hur det uppkommit ur ingenting.

Eller som verkar kunna vara både och. En kvantpartikel som har både tillstånd A och inte A – samtidigt. Precis som jag kan vara sugen på att gå ut samtidigt som jag känner för att sitta kvar i soffan.

/David Armini

Är Internet intelligent?

Runt millennieskiftet läste och undervisade jag i Machine Learning, eller mer populärt kallat artificiell intelligens. Tanken att datorer och maskiner skulle kunna bli intelligenta och självständiga har kittlat fantasin länge – fortfarande är det ett populär SF-tema att utforska möjligheter och faror med tänkande robotar.

Kontentan av vad jag lärde mig då, för snart 20 år sedan, är att “intelligens” är en definitionsfråga och att det närmaste vi kan simulera mänsklig intelligens är med statistik.

Alan Turing – bio-aktuell våren 2015 med The Imitation Game – konstruerade Turing-testet som också fått ge namn åt filmen. Mata in frågor genom ett hål i väggen. Om det av svaren som kommer tillbaka inte går att avgöra om det är en människa eller maskin, så måste du acceptera att personen eller maskinen på andra sidan väggen är intelligent i samma bemärkelse som en människa. Främsta meriten med testet är att det konstruerar en definition av “mänsklig intelligens” – upplevs en maskin som intelligent, ja då är den intelligent. Om du har iPhone – upplever du Siri som intelligent? Om ja så är Siri intelligent, annars inte.

I vilket fall är det roligt att sätta Siri på prov, men åtminstone undertecknad får inte en känsla av att Siri är särskilt smart.

Den tidiga datalogin fantiserade om att skapa elektronhjärnor som skulle efterlikna den mänskliga hjärnan – artificiella neurala nätverk var ambitiösa idéer om att programmera artificiella neuroner och koppla samman dem i stora nätverk. Likt hur hjärnan fungerar med hjärnceller hit och dit som skjuter pulser med varandra. Men de artificiella neurala nätverken skiljer sig mycket från de vi ha i hjärnan.

Hjärnan innehåller kanske runt 100 miljarder neuroner och varje neuron är lite slumpmässigt kopplad till andra runt om – inget fint mönster finns. Kaos råder. Pulserna som skickas mellan neuronerna är ganska långsamma, runt tusendelar av en sekund: Från tiondelar av en millisekund för elektriska signaler till ett par millisekunder för kemiska signaler. Och någonstans i denna kaotiska gröt av kemi och elektricitet som sköljer fram och tillbaka i huvudet uppstår tankar, reflektioner, associationer.

Men i den elektroniska kopian ser det helt annorlunda ut. Tusentals, kanske hundratusentals eller till och med miljontals neuroner. Men långt från några miljarder. Kopplingarna, motsvarigheten till synapser, går snabbt på nanosekunder och de är välorganiserade i fina mönster.

Artificiella neurala nätverk har varit hyfsat framgångsrika och det fanns tidigt försök där till exempel bilar lärde sig köra på egen hand. Men det har visat sig att ren statistik är minst lika effektiv och ofta snabbare att nå samma resultat. Detta har mynnat ut i en av dagens hetaste delar av datalogin: Big Data. Stora datamängder processas och mönster hittas som det mänskliga ögat skulle ha behövt 1000-tals år att hitta. Bara för att det är så enormt stora datamängder som skall tröskas igenom. Just detta använder Facebook, Apple, Google och tiotusentals andra företag idag för att upptäcka vilka produkter och tjänster som vi är mest sannolika att spendera pengar på.

Intelligent? Kanske det. Girigt tänker åtminstone jag på först.

Det intelligenta Internet då? Jo, tänk varje dator som en neuron och dess kopplingar mot Internet och andra datorer som synapser. Synapserna reagerar relativt långsamt – mellan tusendelar av sekund upp till någon sekund kan det ta för en signal att nå datorn eller telefonen i rummet intill. Eller på andra sidan jorden. Redan Internet i sig var ett gigantiskt kliv mot att alla datorer är sammankopplade i en jättelika hjärna, men med de smarta telefonerna är vi uppe i miljarder apparater som kan kommunicera med varandra.

Och nu kommer The Internet of Things – om några år är även kylskåpet, brödrosten, elementen, lamporna uppkopplade och interagerar.

Kanske behövs det ett enda litet livgivande virus för att kicka igång det hela. Då kommer vi att bo mitt i ett medvetande som hör allt, ser allt, vet allt.

Spännande?

/David Armini

Att ta ansvar för sin egen skit

Irritationen stiger i bröstet när jag ser hur papperskorgen inne på vårdcentralens patienttoalett svämmat över. ”Det är så typiskt för hur folk inte värnar sin omgivning numera.”, tänker jag, med diffus adress till personal som inte kan ha koll på att det är fräscht på toa, eller medpatienter som inte kan se till att den använda pappershandduken hamnar i korgen i stället för på golvet. Visst förstår jag att

Själv placerar jag försiktigt mitt använda papper på toppen av det lilla berget så att det inte skall falla till golvet.

Tecknen finns där, på många ställen. När jag tyst stänger dörren efter mig för att inte störa den stilla stämningen i väntrummet reflekterar jag vidare över hur vi, samhällets medborgare har tappat just ”vi”. Samhället har blivit en apparat som vi matar in pengar i och så skall den mata ut service och förmåner till oss. Lydigt betalar vi skatt och då får vi sjukvård, vägar, skola, städning av det offentliga rummet och pension. Och en massa annat också förstås. Men är inte samhället mycket mer eller kanske mycket mindre? Nu blir vi arga på samhället – lite som marknaden är en oformlig organism som finns där och påverkar oss, men som vi inte kan påverka. Samhället, företrätt av politikerna, har en egen vilja och agenda – som ofta irriterar oss. För att papperskorgen inte töms, för att vi betalar för mycket skatt, för att gatan inte sopas ordentligt eller för att det är väntetid på vårdcentralen.

Men samhället är ju vi. Du och jag och grannen och hon där i väntrummet. Någonstans längs vägen tappade vi den där känslan av gemensamt ansvar och vi. ”We are the world” hade nog hetat ”I am the world” idag?

På vägen hem från vårdcentralen får jag nästa bekräftelse på att ”folk” inte tar ansvar för det gemensamma. Vårstädningen var ute och körde med borstbilen på vår gata några dagar tidigare och vinterns grus har sopats upp, men på ett ställe finns grus kvar. Tydligt syns det att någon missat det där om att bilen inte får stå på gatan vissa dagar och tider för precis i formen av en bil är några kvadratmeter grus kvar på asfalten. ”Se där! Ännu ett bevis för hur vi förväntar oss att bli omhändertagna.” Ingen tar ansvar för helheten. Ingen tar ansvar alls. Borstbilschauffören skall köra borstbil och de boende i husen vid gatan förväntar sig att skatten de betalar i sin tur skall betala gatsopningen.

”Fast det känns ju löjligt.”, säger han, grannen. ”Med hur folket har det i Syrien och så klagar jag på lite plast på gatan.” Det är senare samma dag och jag imponeras och förskräcks över att han är ute och städar runt återvinningsstationen. Osmart är denna placerad på en höjd och skräp tenderar att ”rinna” ned till vår gata.

Ja, kanske är det löjligt. Eller så är det där man måste börja. På sin egen gata.
Är det inte det som bygger samhället? Att ta ansvar för det som är vårt gemensamma.

Generat inser jag att jag inte tog ansvar på vårdcentralens toalett. Jag hade gjort tillräckligt när jag inte skräpade ned själv. Men att ta hand om det gemensamma rummet, vårt rum, samhället, var jag inte beredd att göra. Och där är nog de flesta av oss idag. Jag håller efter min skit, men vill inte ta i andras.

/David Armini